Igår kväll satt jag uppe sent och gjorde yoghurt – jag väntade på att mjölken som jag värmt till 83 grader skulle svalna till rätt temperatur (ungefär 40) för att smittas med lite av förra satsens yoghurt.
(Ojoj, bilderna från min diskbänk blir så… diskbänksrealistiska…)
Varm mjölk doftar så gott! Jag skulle aldrig få för mig att dricka varm mjölk (inte kall heller, bara sådär rätt upp och ner ur ett glas), men doften! Den är varm, mjuk, lugn, snäll och trygg. Det måste ju vara något nedärvt eller tidigt inlärt att jag tycker det.
Och mjölken har ju betytt överlevnad för generationer av människor. Förr reste bönderna många mil för att hämta en idisslingsboll från en ko i en annan by, när deras egen ko var sjuk i magen. Man gjorde allt för att rädda henne för att hon var så värdefull.
Jag mjölkar ju inte så mycket nu, en dryg liter om dagen blir det. Jag vill gärna få upp Mållans produktion lite mer, vi får se hur det går. Hon var ju helt sinad ett tag när hon var sjuk, så att det nu räcker både till kalven och oss är ju fantastiskt.
Det blir inte mycket grädde på den mjölken jag får, kanske en knapp deciliter om dagen, så det blir inget smör just nu. Om jag samlar så hinner den äldsta grädden bli för gammal innan jag fått tillräckligt för en smörkärning. Men yoghurten blev en hit! Jag smaksatte den med vanilj och lite socker och den gick hem hos alla i familjen. I den nya satsen ska jag spara lite naturell åt mig själv – jag vill att yoghurt ska vara fet och så syrlig så tungan krullar sig.
Hurra igen för egna mejeriprodukter! En stor och viktig pusselbit för självhushållaren.