På morgonen går Mållan ut i hagen för att beta. Kvar i boxen blir lille kalven. Han vilar, går omkring och nosar på allt, smakar på höet och vattnet. Lyssnar nyfiket när en hund skäller utanför eller en bil kör förbi, tittar efter svalorna som flaxar under taket. Det är så mysigt därinne hos honom.
När jag mockar är han otroligt intresserad av skottkärran och grepen, och varje gång jag öppnar boxdörren försöker han följa med mig ut. Han är nyfken och framåt till sin natur, och väldigt kelig och mjuk. Idag har vi använt selfiekameran som ni ser.
Jag har aldrig mött ett gulligare djur än den här klaven! Så otroligt tråkigt att han är en tjur, jag hade så gärna velat behålla honom.
Kon återhämtar sig från betesfebern, hon äter bättre nu och producerar mer mjölk. Vi försöker hitta rutiner för hur vårt liv ska se ut den närmsta tiden. Just nu tänker vi såhär: de närmaste två veckorna får kalven vara i boxen hela tiden. Kon går ut vid halv tio på morgonen och betar, kommer hem till kalven vid hav åtta på kvällen, blir diad och mjölkad och får vara med honom hela natten och morgnen. Det är lätt att få kon att gå ut på morgonen för då längtar hon efter gräset, och lätt att få hem henne på kvällen när hon längtar efter kalven.
När kalven blivit lite robustare och kon känner sig helt säker på att de får återses varje kväll tänkte vi att kalven får gå med fåren i en annan hage på dagarna. Vi hoppas att han är snäll mot dem och att de trivs i varandras sällskap.
Hittills har jag knappt mjölkat något eftersom kon blev sjuk, bara några liter sammanlagt, av vilka vi gett tillbaka en hel del till kalven… Men nu så! Igår mjölkade jag två liter, och mer blir det. Mållan är väldigt snäll och lättmjölkad, hon står still, sparkas aldrig och låter mig mjölka så mycket jag vill. Hennes spenar är perfekta för handmjölkning och det går lätt för mig fast jag är ovan. Bästa tänkbara förstakon!
Jag fick en fråga i kommentarerna om ifall inte kon blev förtvivlad av att skiljas från kalven. Jag svarade att hon tyckte det var okej eftersom kor brukar gömma sin kalv någonstans och sen bara gå tillbaka för att ge di då och då. Jag vet inte riktigt om det stämmer. Hon har glatt travat iväg till betet utan honom, utan att ens vända sig om, på morgnarna. Men sen har hon ändå ropat efter honom och varit orolig under dagen. Men ju fler dagar som går desto säkrare blir hon på att de får återses på kvällen och att han finns kvar och är i säkerhet även om hon inte ser honom. Alternativet hade varit att plocka bort kalven helt och inte låta dem knyta an till varandra alls – jag hade tagit all mjölk och kalven hade vuxit upp på pulvermjölk. Nu är de ändå tillsammans 14 av 24 timmar och kalven får dia fritt, det är mysigt för dem båda.
Så stilig, och det brukar de ju vara precis som det mesta när det är smått. Till och med bebis-spindlar är ju söta! Och är han renrasig kan han ju bli avelstjur.
Ja det har du rätt i, alla djurungar är ju gulliga bara för att de är små. Men han är ändå det sötaste 🙂
Jo vi hoppas kunna sälja honom till avel, han har fin härstamning och verkar ju ha ett bra temperament. Än så länge 🙂
Så tråkigt med era höns. Hoppas allt flyter på bra nu med nya om ett tag.
Kalven är rena ögonstenen. Vilket charmtroll. Har ni döpt honom till något än?
Tack! Ja det hoppas vi också. Grannen har döpt honom till Hoppe! Passar på sätt och vis för han hoppar en hel del, haha. Hon tycker också att han står för nytt hopp i en svår tid. Jag tycker det är svårt att säga, så jag säger helst kalven – vilket funkar fint eftersom vi bara har en kalv 🙂 Sen blir det väl tjuren då.