En rättså hemsk sak har hänt med Peggys kultingar.

När vi skulle kastrera galtarna upptäckte vi att deras svansar var blodiga och liksom ”ringbarkade” längt inne mot rumpan. Vi antar att en kulting kommit på att syskonens knorrar var goda att gnaga på. Det är ett stressbeteende hos grisar att bita varandra i knorren, men våra kultingar har ju ett bra och stressfritt liv. Enligt en grisveterinär vi hade kontakt med så kan det hända att en kulting börjar bita såhär utan anledning.

Vi smetade tjära på såren för att hindra flugor och bakterier, och kanske skulle det smaka illa för svansbitaren. Men svansarna hade redan dött, och en efter en har de nu fallit av! Två kultingar har svansarna kvar, antagligen svansbitaren och en med äcklig svans? Eller så var den bättre på att försvara sig mot bitaren.

Det ser gulligt och lite hemskt ut!

I januari bevittnade jag betäckningen av Pia och räknade ut att hon skulle grisa den femte maj. Det är idag!

Såhär skrev jag:

Mmm tänk vad härligt livet är den femte maj va! Sol, fågelkvitter, spirande grönska och så gullegriskultingar på det.

Ja och idag blåser det som fan så det visslar och knakar i hela huset, regnet piskar rutan och det är kanske fyra grader ute.

Men Pia är punktlig! Idag har hon börjat bädda i huset där hon ska grisa. När jag kom för att titta till henne hade hon gjort vad hon kunde för att höja mysfaktorn med det hon hade att tillgå; vattenbaljan och en pinne.

Här plockar hon upp en fin sten som hon tänker kan vara användbar.

Jag hämtade ett lass gammalt hö och slängde in lite fina pinnar, och hon började jobba direkt. Tvivlar inte en sekund på att hennes kultingar kommer få ett varmt härligt bo därinne.

Nu är det bara att vänta och hålla tummarna för att allt går bra för fina lilla Pia! Blir alltid rörd när djuren blir mammor för första gången.

Ps. När jag kom tillbaka några timmar senare hade hon burit in allt hö och lagt i en stor hög. Överst hade hon ställt vattenbaljan. Jag ville ge henne vatten, så jag pekade på baljan och frågade om jag fick ta den. Hon tittade på mig, sen tog hon baljan i munnen och flyttade in den längst in i huset så jag inte nådde den! Hon fick behålla den, jag gav henne vatten i en hink istället.

Igår när vi eldade majbrasa smög Peggy iväg till sin i lönndom byggda koja i bortre änden av hagen för att grisa. Vi utgick ifrån att hon skulle bädda i ett av de mysigt inredda husen och grisa där, men hon tyckte nog att det var för mycket spring.

Suggor grisar för sig själva, lägger man sig i stressar man dem. Och oftast klara de det alldeles utmärkt själva, men man har ju hört skräckhistorier om grisar som ätit upp sina kultingar eller legat ihjäl hela bunten. Vi hörde hur kultingarna skrek däruppe i skogen, men vi kunde inte göra något. Jag föreställde mig att varenda en blev ihjälklämd, men i morse fanns där åtta levande sötnosar! Titta vad fina de är!!!

Lilla vän!!!

Olyckligtvis byggde Peggy kultingarnas lilla bo mitt i en myrstack. Hon är ju tjockhudad och blir säkert inte biten av myror, hon tyckte nog bara det var en mjuk och fin plats, lätt att fluffa till och böka om så det blev bekvämt. Men kanske att kultingarna blir bitna? Hur som helst vill vi hellre ha dem hemma i stian där vi har uppsikt över dem och det är lättare att ge mat och vatten, så ikväll flyttar vi hem hela familjen.

Nu är det inte många dagar kvar tills Peggy ska grisa – vi tror att hon ligger någon vecka före Pia, vars påsättning jag bevittnade i vintras.

Det första tecknet på att grisningen närmar sig är att juvret växer, men det pågår ju ett tag. När det verkligen är dags ser juvret ut som en stor ”limpa” som hänger under magen. När det drar ihop sig kanske grisen inte kommer och äter som vanligt. Hon börjar ”bädda” i huset där hon ska föda sina kultingar, släpar in gräs och löv och pinnar och annat mysigt. Sen är det bara timmar kvar!

När Monika grisade såg vi på kvällen att hon fyllt huset med gräs – blev så rörd över det för det var så gulligt på nåt sätt. Hon hade ju aldrig haft kultingar tidigare, men kände bara en plötslig lust att göra fint med gräs på golvet. När vi kom dit på morgonen låg det tolv ljuvliga små korvar där!

Eftersom vi bara har haft en grisning tidigare har vi inte riktigt stenkoll. Vi tyckte att Peggy bäddade idag när vi gav dem en massa hö. Men samtidigt, vem skulle inte passa på att dra in lite mer mys i huset när det erbjuds? Jag läser ofta att grisar gärna bär in halmen själva om man ger dem en bal.

Nåväl! Vi har i alla fall rggat nu så att vi lätt kan stänga av ena huset med en liten hage när det är dags. Säkrast att de får vara i varsitt hus när de grisar.

Kanske imorgon, kanske om en vecka! Så spännande.

Morgonen efter: ingen idé att börja bita på naglarna hörrni, båda grisarna åt middag och frukost med god aptit! Så nu gissar vi att det är minst ett dygn kvar i alla fall.